Under min uppväxt i Obbola så hade vi 1 sak som jag specifikt manifesterade i hur jag formades som människa, det var att på fredagar så for vi (jag och mamma och pappa) på Videoteket (numera Hemmakväll) i Holmsund och hyrde film. Syrran var alldeles för liten för att ha någon slags ''rösträtt'' och brorsan var kanske lite väl gammal för att bry sig tillräckligt vilket oftast satte min åsikt i vad vi skulle se i centrum. Jag minns så väl hur jag gick emellan hyllorna där inne på Videoteket och såg alla VHS kassetter och kan nu medans jag skriver detta känna en sån tydlig och uppenbar känsla av ''hemma'' som jag aldrig känt i något annat på samma sätt, och jag tror att tack vare denna fredags-rutin eller ''tradition'' är en stor del, om inte den grundläggande ''nyckeln'' till varför jag har ett sånt brinnande intresse idag för just film. Och inte för att byta ämne allt för mycket, men jag har lite Asperger, inte fulla diagnosen men det jag har är riktat nästan till 100% mot just detta ämne, och för det är jag så obeskrivligt tacksam då jag inser att jag kunde ha haft det mycket jobbigare i livet än vad jag har haft om jag hade haft lite mer av just den diagnosen. Om du inte vet så kan jag sammanfatta specifikt vad det är jag har fått av Aspergers diagnosen och det är att när jag väl hittat min grej, vilket nu är film, så går jag all in med båda fötter fram med energin från min ADHD och allmänbildar mig själv så mycket jag bara kan utan att det känns jobbigt i överhuvudtaget, vilket får mig att komma till nästa del i detta inlägg, då jag ser detta som en slags, om inte min ''superkraft''.
Ända sedan jag var en liten pojke har jag älskat superhjältar, det är en del av mig som aldrig riktigt har vuxit ur mig, utan är snarare något som vuxit med tiden. Jag kommer ihåg då jag var liten då jag såg på ''Batman: The Animated Series'' och ''X-Men: The Animated Series'' från 90-talet som om det var igår. Något jag också verkligen kan uppskatta hos mig själv är min sentimentala sida som har sett till att jag fortfarande har kvar alla serietidningar jag läste då jag var barn. Allt från X-Men till Spiderman till Wolverine's egna serier har jag kvar delvis hos mig men också i farsans vind hemma hos han. Jag minns också att jag försökte vidga min syn på detta till att ge ''Transformers'' en chans men, det kändes inte lika roligt eller spännande så jag återgick till det som jag kände var ''Super''. Än idag så läser jag serietidningar, har du läst min blogg tidigare så vet du att jag har och fortfarande kämpar med vissa saker men att läsa serietidningar hjälper mig att byta fokus ett tag, att för en stund skita i skiten jag upplevt och fängslas i något som mitt barnasinne gör att min fantasi och kreativitet att ökas.
Jag tror att jag förklarat tillräckligt för att jag ska kunna komma till anledningen till detta inlägg så att du som läsare ska ha någon slags förståelse i min passion för detta. 2013 kom en film som verkligen väckte barnet i mig, ''Man of Steel''. Det är en film som handlar om ''Superman'', hur han kom till vår planet och varför hans genetiska föräldrar skickade honom till oss här på Jorden. Just denna film är så vacker på ett sätt för att regissören, Zack Snyder, är lite som jag, en nörd och en vuxen man med ett sånt energiskt barnasinne och har ett sånt otroligt öga för att göra visuella mästerverk. Han gjorde ''Man of Steel'', en superhjälte film utan att den ska kännas ''nördig'' utan det är lite av en ''riktig'' film om du förstår vad jag menar? Ta en Marvel film t.ex ''The Avengers'' som är en jättebra film men man ska ha ett specifikt superhjälte intresse för att uppskatta, Zack's DC filmer är filmer som ens föräldrar också skulle tycka är bra, förstår du typ hur jag menar? Samtidigt så har Zack en sån sjuk förståelse för karaktärerna hans filmer handlar om så att för mig som är en sån passionerad tönt i detta ämne så blir allt bara rätt så jävla perfekt för mig då jag ser hans filmer. Sen kom uppföljaren till ''Man of Steel'' som heter ''Batman V Superman: Dawn of Justice''. Jag kommer ihåg en konversation jag hade med min storebror om just denna film och han tyckte rent spontant att den lät töntig, och jag förstår hans åsikt helt och hållet samtidigt som han sa att det kändes rätt uppenbart att Superman skulle vinna den fighten vilket därefter fick han att försöka dumförklara mig lite i debatten vi hade då, vilket också är något jag faktiskt fattar, men jag vet vart exakt Zack fick sin inspiration för just denna film, för att jag har läst dom böckerna vilket min storebror inte har, så samtidigt som jag fattar hur brorsan tänker angående just detta så förstår jag också exakt hur Zack tänkte då han la upp dessa 2 filmer i huvudet vilket bara satte mera bensin på elden som mitt barnasinne tände. Men medans jag såg den här filmen, ''Batman V Superman'' på bio så såg jag en massa ''eastereggs'' (easteregg = en slags ledtråd) som lutade mot att det kommer komma en ''Justice League'' film vilket absolut utan tvekan på riktigt fick mig att känna mig som ett vuxet barn då detta är en film jag alltid drömt om att se otecknad. Trailern kom, jag och alla ''supernördar'' blev så taggade att vi fick ståfräs, men sen hände en sak. Zack's dotter tog självmord vilket ledde han till att hoppa av projektet och satte sin vision och tillit i händerna på Joss Whedon, vilket är han som gjorde den första ''Avengers'' filmen 2012. Då jag fick veta detta så blev jag otroligt nervös för att delvis så skulle Zack inte längre slutföra sin vision för detta så naturligtvis så skulle ''Justice League'' verkligen inte bli filmen som jag förväntat mig, men den skulle dessutom bli lite ''gladare'' i tonen rent generellt. Och varför jag iallafall i vuxen ålder gillat DC's filmer och serier lite mer än Marvel's är för att vanligtvis så är DC's saker lite mörkare i tonen, lite mer ''seriös'' på så sätt. 2017 kom och Justice League släpptes på bio, och i salongen satt jag på platserna jag hade förhandsbokat så fort platserna släpptes på SF's hemsida. Filmen slutar och kände en sån stark känsla av ''jahapp...'', nästan som om jag hade blivit lurad då jag visste att denna film egentligen skulle bli så oerhört mycket mera annorlunda än vad slutresultatet visade sig. Tiden går, Max blir mer och mer irriterad tills jag läser att det KANSKE finns en relativt färdig version av Zack Snyder's ''Justice League'' i Warner Brother's lager- Nu jävlar. Motiverad av ren och fläckfri tro, hopp och kärlek om att ''kanske'' så sluter alla DC nördar sina händer och ber tillsammans, och tillsammans så skapar vi haschtagg'en ''#ReleaseTheSnyderCut. Dagar går, veckor tillslut månader innan vi får vårat första konkreta bevis på att denna version av ''Justice League'' faktiskt finns, men nu vid det här laget då vi under väldigt lång tid enbart baserat på hopp tjatat och krävt av Warner Brother's att släppa denna version, eller iallafall slutföra det som var kvar, får veta att vårt hopp blev till ett faktum som vi nu vet finns så gav det oss automatiskt mera driv i att va jobbiga som fan mot kostymnissarna i Hollywood. Vid det här laget så började till och med skådespelarna och andra personer som var involverad i skapandet av ''Justice League'' hänga med på den trendiga haschtaggen vi skapat och jag började automatiskt då därefter känna ett slags ''lugn'' i att jag och alla andra nördar skulle vinna den här fighten vi tog oss ann. Och nu, 4år senare av jobbiga jävlar som gnäller så har vi äntligen fått vår film. 242minuter av rent guld som vi nu på grund av allt detta känner en personlig koppling till med tanke på allt engagemang vi lagt ner på detta. 18e Mars släpptes filmen på HBO, och jag har sett den 5 gånger redan sedan dess och älskar den lite mer varje gång jag ser den. Jag tror inte att jag kan förklara i ord hur mycket just denna film betyder för mig, och inte nödvändigtvis enbart för att den är bra, utan för att jag har lagt ner så mycket tid i att försöka få den här filmen skapt så blir det en jävla utmaning att beskriva ytterligare för dig som läsare att verkligen förstå min kärlek för just denna magnifika rulle. Räknade dagarna från och med att jag faktiskt hade fått ett spikat datum och började skriva regler ifall att mina vänner skulle vara med och se, kan klistra in dom reglerna nedan:
''1: Telefoner och andra aparater som ger notiser eller vibrerar skall vara avstängda eller has på flygplansläge.
2: Inget som helst snack under filmens gång, har du några frågor så tar vi dom innan filmen slås på.
3: Röka och annan typ av narkotika får inte brukas före filmens gång för att man skall vara insatt i den, dock så kommer jazztobak tändas efter filmens gång.
4: Både jag och du fattar att jag är den enda som kommer kunna förstå filmen till 100% då jag är den enda som sett alla dom tidigare filmerna,
Jag vill dock påpeka att jag har full förståelse och respekt för det, men vill också påpeka att jag har förvarnat om att denna film kommer spelas idag
då detta är otroligt viktigt och betydelsefullt för mig.''
Slutade med att ingen av mina vänner faktiskt var med och såg filmen men ska jag vara helt ärlig så hade jag ändå föredragit att vara ensam då jag såg den iallafall. Min flickvän var dock med, men då hon såg hur taggad jag var och faktiskt hur nervös jag var för att slå på filmen så slutade det med att hon också blev väldigt nervös och höll sig undan typ 80% av filmens gång genom att sitta i köket, och jag kan heller inte förklara hur mycket jag uppskattade den respekten hon visade mig genom att självmant göra så.
Jag älskar film, jag älskar superhjältar, och jag kan nog med detta inlägg säga att Zack Snyder nog är min favoritregissör. Dock inte för att alla hans filmer är bra, men för hans öga för det visuella och för att han, likadant som jag, har barnasinnet kvar och gör så att vuxna män kan glädjas i att för en stund få känna sig som små pojkar igen, det är något som är särskilt unikt.
Till next time
Max
Kommentarer
Skicka en kommentar