Jag sitter ofta och funderar kring livets gång och vad som händer, har hänt och hur jag kan förebygga sånt som kanske inte är så jätteroligt. Sitter nu på avdelning 4 på psyk och har som fastnat lite i just det, är jag verkligen här igen? Varför? Hur kan jag hindra mitt framtida jag från att hamna här igen? Har ännu inte kommit fram till något konkret men bollar med några idéer som förhoppningsvis kommer resultera i något definitivt. Men det känns också som att jag kanske fastnat lite på fel sak eller kanske bara inte riktigt hittat rätt riktning i detta tänk, jag menar jag är ju ändå här på psyk, återigen och detta återfall var ganska så kraftigt, en nära vän sa upp kontakten med mig och var på väg att förlora mitt förhållande. Men nu sitter jag här och funderar kring vad som komma skall, jag behöver inte va dömd till att repetera dessa händelser eller mina beteenden men ännu så sitter jag här, vad behöver ändras? Innan detta återfall så var jag helt ren och nykter från amfetamin och sprutor i strax över 1 månad, vilket jag dock inte tror att jag hade kunnat göra utan stödet från min fantastiska flickvän, Matilda, och jag kan inte beskriva i ord hur tacksam jag är för det. Men med de sagt, första sak jag nu märker måste ändras är att jag måste tro mera på mig själv, vilket är något jag aldrig riktigt gjort då självkänslan släpar i backen som tuggummit under min sko, för att bevisligen om man tar den månaden som referens så kan jag ju, bara jag inte släpper garden alldeles för tidigt men det kanske är något man måste få märka själv eftersom. Jag vill inget annat än att bli drogfri, att bli en funktionell medborgare i samhället där jag kan vara med och bidra som människa, som son, far, pojkvän, bror och vän.
Men ja, nu är jag som sagt här och kommer vara här veckan ut och vad som händer efteråt får vi se då. Just nu så tänker jag rent spontant att jag inte behöver fara iväg på en ny behandling, för att man kan fara på hur många behandlingar som helst men det behöver inte alltid spela roll om man inte pushar igenom dom svåraste perioderna på hemmaplan. Grejen är den att ett behandlingshem är en fruktansvärt trygg plats. Det finns inga droger där och man är som låst inom vissa ramar, men när man kommer hem sen så kommer livet ikapp och är man inte förberedd på det så kommer man att halka tillbaks, så jag tänker att om jag lyckas.. NÄR jag lyckats bli helt drogfri, och om jag gör det på hemmafronten så är det något som kommer hålla mycket bättre, för då gör jag mitt hem till en trygg plats och kommer kunna slappna av på ett annat sätt, bättre sätt i längden, och ska jag bli drogfri så ska de fan räcka i längden, förstår du typ hur jag tänker? Jag har också kontaktpersoner jag träffar 2 gånger i veckan men som jag tänker att jag kanske ska ändra till att träffa dom varje dag till en början, har en kontakt på vuxenpsyk som jag tänker återuppta kontakt med för att hjälpa mig bearbeta vissa saker som jag tidigare har hanterat med droger, och sen så har jag tankar på några ändringar i mitt sociala liv men jag ska snacka med alla dessa kontakter jag nu tagit upp för att få deras åsikter och tankar om detta för att verkligen finslipa dessa åtgärder.
Men, detta är vad som försiggår i mitt liv just nu, detta är mina tankar på saker och ting vilket jag faktiskt verkligen tror kommer göra nytta. Nu så tänkte jag försöka fortsätta se filmen jag påbörjat (och redan sett typ 100 gånger) innan det är dags för lunch här.
Till next time
Max
Kommentarer
Skicka en kommentar