Trots allt som varit så skulle jag ändå vilja påstå att jag varit en bra pappa. Jag har alltid varit så närvarande jag kunnat vara även fast jag kanske inte alltid varit där fysiskt. Bristen på den fysiska närvaron har dock berott på att jag inte velat vara påverkad runt min son för att det är något jag tycker är så otroligt viktigt. Har själv fått se trasiga föräldrar i missbruk och har från det fått lite insikt om vad det kan göra mot ett barn. Men när jag väl varit närvarande så tycker jag att jag varit en bra pappa. Lär Wilmer rätt och fel, att man får visa känslor och att han kan lita och bero på mig om han vill prata eller bara vara. Och tack vare min överskottsenergi så älskar jag att leka med honom, hitta på saker, och det är något jag saknar så otroligt mycket just nu. Men nu är det bara knappa 20 dagar kvar tills jag är färdigbehandlad, rehabiliterad. Om knappt 20 dagar så skrivs jag ut från Iris utvecklingscenter efter 5 jobbiga och produktiva månader. Jag har funderat lite på om jag ska förlänga 1 månad till bara för att ha gjort ett halvår av ren princip men ju mera jag tänker på det så känns det bara som en försvarsmekanism för att förlänga det som oundvikligen kommer att hända iallafall, att komma ut i ''de vilda'', det verkliga livet. För att ja, det känns läskigt, det är läskigt, men hade det inte varit läskigt så hade jag heller inte fortsatt att utvecklats efter att jag farit härifrån. Man frodas utanför sin komfortzon, blir den man är menad att vara. Kommer inte ihåg vem det var men det var en klient i Mullsjö som sa ''Livet är ingenting för amatörer'' och det har fastnat i mitt huvud så länge att man praktiskt sätt kan läsa de på mitt ansikte. Livet är ingenting för amatörer.. Jag har testats, utmanats på sätt som fått mig att vela ge upp helt men än så står jag här och skriver detta inlägg med en positiv ton, och det känns inte konstigt längre att vara glad utan det känns normalt. Men jag har fortfarande saker att jobba med på hemmaplan, förhoppningsvis så har jag snart en plats på Bryggan's stödboende så jag har stöd med dom lite mera praktiska sakerna, jag kommer fortfarande att gå på möten för att jag har märkt hur otroligt mycket jag har fått ut av all gruppterapi jag varit på under min behandling, och förhoppningsvis så bygger jag nya kontakter där med nya rena vänner. Jag har en plan för min framtid, en vision och full tillit till mig själv att jag kan få livet att funka. Men jag hade aldrig kunnat ha de utan allt stöd jag fått av familj och vänner, kan inte beskriva min tacksamhet i ord faktiskt för jag tänker på vart jag var för ett halvår sedan. Jag hade skrivit till Andréa att både hon och Wilmer är bättre av utan mig i deras liv, satt och grät tills jag trodde att min ansikte skulle lossna och skrev ''Wilmer förtjänar en pappa, jag är bara ett barn''. Jag trodde på dom orden till 110%, och nu blickar jag tillbaka till det ögonblicket med skam, men även glädje för att jag tog mig därifrån. Jag är en pappa, en son, en bror och vän, och jag tycker att det ska bli spännande att visa er hur jag egentligen är som person.
Till next time
Max
Kommentarer
Skicka en kommentar