Idag är det 4 dagar sedan jag kom tillbaka från min permission i Umeå. Jag vet inte riktigt hur det känns, är lite förvirrad faktiskt. Jag tyckte att det kändes skönt eftersom att detta är en sån trygg plats, Jag tycktes känna mig riktigt säker på att jag behöver mera av detta, mer tid här för att komma tillbaka starkare än vad jag är idag. Och nog för att det låter relativt säkert vad jag känner så är jag ändå som sagt, förvirrad. Jag är nu tillbaka till att sakna Wilmer, och jag visste att jag skulle behöva lämna Umeå och komma tillbaka hit, men där i stunderna så tänkte jag inte alls på det, jag ville bara vara med min son. Vi hade så otroligt trevligt! Non-stop lekstuga, värmande kramar och slutade i ångest då jag och farsan hade lämnat honom hos Andréa igen i söndags. Jag försöker påminna mig själv om varför jag är här trots att det är svårt men det är så man tar sig igenom dagarna. Jag mailade min soc igår där jag sa att jag behöver mer tid än 3månader här och beskrev varför, jag sa även till henne att jag ville säga upp min lägenhet på Ålidhem och att jag kanske kunde komma upp på en permission för att packa ut och städa ur lägenheten, men jag kan verkligen inte bo kvar där, har alltid vetat det men det blev ytterligare mera uppenbart då jag var i Umeå. Jag vet på ett ungefär hur jag vill att min framtid ska se ut, och inte en enda minut av min framtid platsar i den lägenheten. Så nu väntar jag på svar från henne, hon är lite svår att få tag i men hoppas att hon ser att jag faktiskt verkligen vill detta. Tror inte att det kommer vara något problem men jag lärde mig för rätt längesen att inte ha för höga förhoppningar oavsett vad det gäller. Sen jag kom tillbaka dock har jag inte farit på ett enda träningspass, känns som att motivationen och lusten börjar tina bort vilket är något jag är lite stressad över, för att även om jag inte tycker att det är kul att träna så vet jag att jag behöver det för att må bra. Har lovat mig själv och andra att fara imorgon, kanske också behövde ta det lite lugnt nu i början då jag just kommit tillbaks hit men det känns ändå rätt trist att jag bara sitter här medans dom andra är och svettas på gymmet. Men, som sagt får se hur det känns imorgon, en dag i taget. En annan sak jag också insåg då jag va på tåget hit igen var att dom 2 månaderna jag varit här har bara varit en uppvärmning, min behandling börjar nu, och sen får vi se när jag känner mig redo eller klar för att komma ut i ''det vilda'', till de verkliga livet.
Vet inte riktigt vad mer jag kan säga här, ska nog göra mig redo för middag som är nu om 15minuter. Och nu när jag skrivit detta så känner mig inte längre förvirrad, saker och ting känns jävligt klart, bara lite trist att inse att man hamnat här. Men efter allt blod, svett och tårar så förtjänar jag att vara här på samma sätt som jag förtjänar att ta mig härifrån på ett ärligt sätt, och komma hem till min son och min familj som den riktiga Max.
Till next time
Max
Kommentarer
Skicka en kommentar