Nu är det ett tag sen men jag skyller på att jag inte har haft någon dator på länge.
Det är september, mycket har hänt sedan Juni och jag kommer nog inte kunna förklara allt i detta inlägg men ska försöka göra så gott jag kan.
Jag sitter nu i ett vardagsrum på ett behandlingshem i Mullsjö, strax söder om Jönköping. Mitt mående har blivit bättre och bättre för varje dag och jag har äntligen fått tillbaka min ADHD medicin. Jag kommer hem igen om ungefär 5 veckor, ska testa ha en permission kommande helg för att se hur det känns men just nu så känns saker och ting väldigt väldigt bra! Har tänkt väldigt mycket på vikten av mina ord, säger jag att jag mår bra och att det går bra för mig så vet jag inte riktigt hur många utav er som tror mig då jag har sagt sånt här förut, in och ut ur psyket och avgiftningar med liknande attityd som nu, men den enda som egentligen vet skillnaden på nu och då är ju jag själv. Vi har snackat rätt mycket i grupp om identitet, vem jag är utan droger och vem jag vill vara, men jag tror inte att jag riktigt vet till hundra procent vem jag är eftersom att det är något som man jobbar på varje dag, men jag vet vem jag vill vara, och det är någon jag ska försöka finslipa på varje dag hädanefter. När jag tänker på vem jag har varit så känner jag sorg och besvikelse, besviken på mig själv efter att i efterhand ha märkt hur orolig jag gjort mina nära och kära, sorg över att inte ha tänkt på det förns nu, men är dock tacksam över att kunna säga ''bättre sent än aldrig'' för att det var inte alltid säkert att det skulle finnas ett ''nu''. Ni som följer mig på Instagram vet att jag lägger upp dikter som grundas i hur jag mår, den senaste jag la upp förklarar hur djupt nere i missbruket jag hade hamnat. ''Lätt blodiga stickhål, papperstussar och en trubbig nål, det skjutsar till i bröstet och där i stunden finns det ingen bergstopp jag inte kan nå, se bara till att lösningen innehåller lite dextrosol. Snabbt botemedel för att känna sig normal det är där jag kommer ifrån''.. Nog för att jag använde rena pumpar, nålar och filter så är det alltid lite av en chansning när man skjuter i sig saker. Ironiskt nog så är det de mest ''hälsosamma'' sättet att knarka på samtidigt som det är bland det farligaste, för att minsta lilla smuts kan döda dig, så därför så är jag så oerhört tacksam över att det finns ett ''nu''. En sak jag måste säga är dock att genom alla mina år i missbruk så har jag gjort allt jag kunnat för att hålla Wilmer borta från den här sidan av mig. Alla gånger jag har haft Wilmer så har jag vart nykter och har inte haft saker i hemmet eller på mig. Wilmer har absolut ingen aning om vad pappa har hållt på med. Det har dock resulterat i att jag inte träffat Wilmer så mycket på senaste, och det hatar jag. Som jag saknar honom, som jag saknar att vara en pappa är något som äter upp mig inifrån. Minns så tydligt hur jag föll ihop på köksgolvet då det var slut på tjack, tänkte för mig själv ''Vad i helvete gör du, Max?'' Hatade min spegelbild då allt jag såg var en svag person som på riktigt inte kunde vara med sitt eget barn, och det var då jag på riktigt bestämde mig för att ta tag i skiten, fara på behandling så att Max kan gå tillbaks till att vara Max, en bra pappa.
Jag känner hopp inför framtiden, min tro för mig själv växer och min uppskattning för livet blir starkare, NU är jag på g! Så då kommer jag tillbaks till det jag sa innan, vad är det som gör att dessa ord väger tyngre än dom liknande orden jag sagt tidigare då jag vart in och ut från avgiftningar? Jo, för att detta är ett riktigt behandlingshem, och med riktig hjälp så blir jag mer och mer den jag ska vara- Jag blir Max.
Nu blev detta ganska sammanfattat men jag vet inte riktigt vad mer jag kan säga. Nu har jag en dator så det kommer komma fler inlägg snart, och har du några frågor så va inte rädd för att ställa dom, ska försöka besvara dom så gott det går isåfall för att jag vill dela med mig av detta, mitt liv. Jag tycker att ni som pallar läsa allt det här har rätt till de då jag frivilligt har en öppen blogg där jag skriver allt det här. Nu ska jag käka brunch snart så ska avsluta detta här. Jag hoppas att alla ni som läser mår bra, att ni tar hand om varandra.
Till next time
Max
Kommentarer
Skicka en kommentar