Jag grät hela vägen hem

Så ja, dags för en update kanske? Ingen aning om hur jag ska inleda detta inlägg, mitt senaste la jag upp i Februari och det har hänt en hel del sedan sist. Jag fick ett återfall, tror att det är därför som jag inte har bloggat något då man inte riktigt har vågat kolla sig i spegeln, verkligen se vad det är som man har varit påväg att bli. Men nu står jag i badrummet framför spegeln, naken med alla korten på bordet vilket inte har varit superlätt faktiskt, men det blir lättare och lättare för varje dag och är så otroligt tacksam över allt stöd jag har fått från nära och kära. Det är lätt att sätta för mycket press på sig själv då man har kämpat med missbruk, så får man ett återfall så tänker man lätt att ''nu är det kört, might as well go hard'' vilket bara resulterar i att man tillslut tar tag i skiten och beroende på hur ''hard'' man har kört så mår man bara sämre och sämre. Men sen att tänka att det inte är hela världen om man får ett återfall känns också fel, lite som att tänka baklänges, men då man ändå har gått ett steg bakåt så kan man lika gärna försöka vara så positiv som möjligt, det gör som ingenting utan är bara att hoppa upp på hästen igen och fortsätta kämpa, vilket är vad jag gör nu. Och saker känns bra, trodde faktiskt att jag skulle känna av ett helvete fortfarande men det blir som sagt bara lättare och lättare för varje dag som går. En sak som suger riktigt hårt dock är att jag har tillfälligt tappat min ADHD medicin, kommer måsta behöva lämna några rena prover i ungefär 1 månad för att sedan få tillbaka den igen. Det är faktiskt något som jag tycker är riktigt svårt nu, att försöka bibehålla sina gamla rutiner utan medicin då man har gått på den så länge, men det går, just så att det går iallafall. Men det tuffaste av allt under dessa månader är att dom senaste 2 har jag inte träffat min son. Har varit alldeles för ''upptagen'' med demoner för att det ska kännas tryggt att ha han i närheten. Jag har gråtit som ett barn, hatat mig själv men idag, idag fick jag krama om Wilmer igen. Wilmer blir nämligen 4år gammal idag och han hade ett litet kalas för familjen i Vännäs där han och Andréa bor. Köpte en tillfällig utomhuspool till honom som han kan plaska i under tiden som Andréa planerar deras riktiga pool. Kalaset var supertrevligt men hemresan sög. Jag grät hela vägen hem, att inte ha träffat sitt barn på 2 månader och sedan fara hem igen, nästan så att jag börjar tåra upp nu när jag skriver detta men, ja. När jag skulle ge Wilmer en hejdå-kram och sa ''hejdå'' så hörde jag i hans röst att han också var på väg att gråta när han svarade hejdå tillbaks, och just då i de ögonblicket så blir man som påmind om vilken sopa man har varit. Vet inte om det är lite orättvist mot mig själv att tänka så men det är svårt att inte göra det. Men samtidigt som det är ett helvete så motiverar det ändå en till att fortsätta kämpa, fortsätta kriga så att min son får sin pappa tillbaks. Kan inte förklara i ord hur mycket jag saknar våra helger tillsammans, våra lekar och till och med våra tjafs.
Nu måste jag sluta skriva då jag plötsligt blev upptagen med att gråta. Ska verkligen försöka att bli bättre på att uppdatera här dock, är så jävla skönt att skriva av sig! Men, ja!

Till next time
Max