Jag har inte skrivit ett enda inlägg sen den 30e Juli. Jag har velat, jag har kollat på datorn och tänkt att jag ska skriva något då jag har åtminstone 17 olika saker att skriva om men av någon anledning så har jag inte orkat, men känner nu att jag måste. Jag sitter nu i sängen och tittar på en serie och helt plötsligt så börjar det rinna tårar med en något förvirrad känsla då jag inte riktigt är säker på var det kommer ifrån. Det var riktigt längesen jag på riktigt grät nu, tänkte att det kanske kunde vara de, men samtidigt osäker. Kom sen på att jag inte har bloggat på typ ett halvår och det kändes mera att det kunde vara på grund av det. Jag har alltid vetat hur viktigt det är för mig att ventilera på något sätt. Därför jag tränar, bloggar, gör allt det jag ska för att huvudet ska fungera men har tappat greppet om så mycket på senaste. Det senaste dokumenterade gympasset jag hade var i September, senaste blogginlägget var i Juli och jag är så jävla säker på att det är därför som jag blir så här, men ändå så gör jag ingenting, varför? Har sån lust att skriva typ ''en fråga till en annan dag'' men samtidigt så kan jag ju inte skjuta på det, så tänkte försöka ''diagnostisera'' mig själv under tiden som jag skriver detta.
Det är en jävla massa grejer som har hänt sen jag skrev här sist. Jag har flyttat, jag bor nu på Ålidhem vilket för mig iallafall började som en extremt jobbig tanke. Inte att flytta, tycker det är ganska kul med förändring, men Ålidhem har jag svårt för för att jag har bott här förr. Jag har skrivit i tidigare inlägg om mitt dåliga mående, min överdos och allt vad som ledde upp till dom sakerna och då jag mådde som sämst så bodde jag på här, på Ålidhem. Mitt missbruk eskalerade vilket ledde till att jag automatiskt sökte mig till sämre och sämre umgänge, vilket då ledde till massvis av dåliga beslut och vilket i sin tur orsakade min överdos, så Ålidhem för mig är kopplat till ett helt bildspel av dåliga minnen. En sak som är ganska ''kul'' på ett ironiskt sätt med tanke på allt det jag nu har skrivit, min sochandläggare frågade mig om det var något specifikt område som jag helst hade velat flytta till vilket jag svarade ''nej, men det finns iallafall 2 områden som jag verkligen INTE vill flytta till'' och 1 utav dom var Ålidhem. Tiden går och jag väntar på svar på vart och när jag ska flytta, och den första lediga lägenheten som dyker upp är just Ålidhem. Blev så jävla irriterad, men jag kan samtidigt förstå på något sätt att man inte kan välja hur man vill utan att man mer eller mindre måste passa på när en möjlighet dyker upp, så efter att jag hade bollat tanken med mig sjäv så beslöt jag mig för att jag måste göra det bästa av situationen. Och jag känner att jag har gjort de, jag har fixat tillräckligt med möbler i min smak för att det ska kännas bra och tryggt att bo här samtidigt som jag vet att jag inte måste bo här för resten av mitt liv.
Andréa och Wilmer har också flyttat, dock en bit bort vilket jag personligen tycker är lite tråkigt. Varför jag tycker de är för att dom har flyttat in i ett hus i Vännäs, och jag har varken bil eller körkort så det blir mycket krångligare för mig nu när jag ska ha Wilmer. Men jag förstår och respekterar Andréa's beslut för att jag vet att hon inte tycker om att bo i en stad då hon är uppvuxen i Agnäs samtidigt som hon har familj strax utanför Vännäs. Jag minns när jag och hon var tillsammans så flyttade hon endast hit för att hon började gymnasiet här i Umeå strax efter att vi hade blivit tillsammans, och sen då jag fyllde 17 så flyttade jag tillbaka till Umeå från Bjurholm så hon blev som ''fast'' här. Jag själv är en väldigt sentimental människa, har alltid velat flytta tillbaka till Obbola där jag är uppvuxen och därför så har jag full förståelse i varför hon valde att flytta tillbaka nu. Men med de sagt så blev jag fortfarande ledsen och lite irriterad bara för att det nu som sagt blir krångligare för mig att ha Wilmer. Ja, jag kan ta en buss dit och tillbaka för att hämta och lämna honom, men då måste man tänka på hur lång tid det tar att fara dit och tillbaka, hur dom bussarna går samt hur mycket pengar jag måste lägga undan för att ha råd med att åka dom bussresorna, så man måste som planera på ett helt annat sätt. Ibland kan dock pappa skjutsa, men det har jag ju mindre kontroll över att planera eftersom att han jobbar och har sina planer och rutiner att hålla sig efter också. Men detta är dock ett mindre problem för mig än vad flytten var, måste bara komma på hur man ska planera så kommer det här att lösa sig.
Den sista grejen som påverkar mig just nu, och som alltid har påverkat mig men som eskalerats lite på grund av det jag skrivit här är stress. Stress över att aldrig kunna hitta ett jobb, att inte ha en stadig inkomst. Jag har skrivit så otroligt många olika CV'n och personliga brev som jag har lämnat in på alla möjliga olika ställen men det har fortfarande inte hänt något. Och varför min stress just nu har blivit värre är för att om jag hade fått ett jobb så hade jag iallafall tillslut haft råd med att fixa ett körkort, haft råd att fixa en bil och hade då löst allt det som stressat upp mig i det som jag skrivit hittills. Ska förklara vad jag menar, men då måste jag backa lite. Lägenheten som jag nu har fick jag via en öppenvård som heter ''Aleris, Målet''. Har haft kontrakt med dom i ungefär 1år nu och dom har hjälpt mig så otroligt mycket, bland annat ekonomiskt. Så dom betalar alltså min hyra just nu. Men då jag nu har flyttat till en lägenhet med ett övergångskontrakt så kommer det kontraktet jag har med dom snart att gå ut vilket kommer leda till att jag måste betala hyran själv. Jag visste alltid att det här skulle hända, men hade ändå hoppats på att jag vid de laget skulle ha en egen inkomst, en stabil inkomst. Jag vet att bara för att jag sen inte har dom längre så kommer jag inte bli helt körd, och det kan vara så att jag bara är nervös inför att ''stå på egna ben'' för första gången och att de är de som är läskigt vilket då i sin tur stressar upp mig, det återstår att se. Men det var lite sammanfattat om just den biten. Jag förklarade varför jag tyckte att det var tråkigt att Wilmer flyttade, att det blir krångligare för mig att ha honom just på grund av avståndet vi nu har. Men hade jag haft ett jobb så hade jag haft mer pengar och en mer stabil inkomst än vad jag nu har så då hade pengar för bussresor inte varit ett problem alls, samtidigt som jag iallafall tids nog hade haft råd med att ta körkort och hade då kunnat låna pappas bil för att hämta honom om jag inte än har råd med en egen bil, beror väll isåfall på vad det är för jobb jag då skulle ha. Men visst förstår du vad jag menar då du läser vad jag skriver? Visst, du kommer inte kunna förstå exakt till 100% men så länge ni förstår poängen jag försöker förmedla här. Det är massvis med saker som händer som bidrar med stress, och stress gör mig förvirrad, och förvirring ger mig lite panik då jag helt plötsligt tappar grepp om lite allt möjligt.
Men, tänkte försöka avrunda det här nu. Håller på att bli sjuk så allt fokus av att skriva och läsa igenom det jag skriver ger mig lite huvudvärk. Men nu känns det iallafall mycket bättre efter att jag har skrivit allt det här, inser nu igen hur viktigt det är för mig att skriva av mig så ska verkligen försöka bli bättre på att uppdatera. Har som sagt några fler ämnen att skriva ner så jag ska se till att jag tar mig tiden att sätta mig ner och göra det.
Till next time!
Max
Det är en jävla massa grejer som har hänt sen jag skrev här sist. Jag har flyttat, jag bor nu på Ålidhem vilket för mig iallafall började som en extremt jobbig tanke. Inte att flytta, tycker det är ganska kul med förändring, men Ålidhem har jag svårt för för att jag har bott här förr. Jag har skrivit i tidigare inlägg om mitt dåliga mående, min överdos och allt vad som ledde upp till dom sakerna och då jag mådde som sämst så bodde jag på här, på Ålidhem. Mitt missbruk eskalerade vilket ledde till att jag automatiskt sökte mig till sämre och sämre umgänge, vilket då ledde till massvis av dåliga beslut och vilket i sin tur orsakade min överdos, så Ålidhem för mig är kopplat till ett helt bildspel av dåliga minnen. En sak som är ganska ''kul'' på ett ironiskt sätt med tanke på allt det jag nu har skrivit, min sochandläggare frågade mig om det var något specifikt område som jag helst hade velat flytta till vilket jag svarade ''nej, men det finns iallafall 2 områden som jag verkligen INTE vill flytta till'' och 1 utav dom var Ålidhem. Tiden går och jag väntar på svar på vart och när jag ska flytta, och den första lediga lägenheten som dyker upp är just Ålidhem. Blev så jävla irriterad, men jag kan samtidigt förstå på något sätt att man inte kan välja hur man vill utan att man mer eller mindre måste passa på när en möjlighet dyker upp, så efter att jag hade bollat tanken med mig sjäv så beslöt jag mig för att jag måste göra det bästa av situationen. Och jag känner att jag har gjort de, jag har fixat tillräckligt med möbler i min smak för att det ska kännas bra och tryggt att bo här samtidigt som jag vet att jag inte måste bo här för resten av mitt liv.
Andréa och Wilmer har också flyttat, dock en bit bort vilket jag personligen tycker är lite tråkigt. Varför jag tycker de är för att dom har flyttat in i ett hus i Vännäs, och jag har varken bil eller körkort så det blir mycket krångligare för mig nu när jag ska ha Wilmer. Men jag förstår och respekterar Andréa's beslut för att jag vet att hon inte tycker om att bo i en stad då hon är uppvuxen i Agnäs samtidigt som hon har familj strax utanför Vännäs. Jag minns när jag och hon var tillsammans så flyttade hon endast hit för att hon började gymnasiet här i Umeå strax efter att vi hade blivit tillsammans, och sen då jag fyllde 17 så flyttade jag tillbaka till Umeå från Bjurholm så hon blev som ''fast'' här. Jag själv är en väldigt sentimental människa, har alltid velat flytta tillbaka till Obbola där jag är uppvuxen och därför så har jag full förståelse i varför hon valde att flytta tillbaka nu. Men med de sagt så blev jag fortfarande ledsen och lite irriterad bara för att det nu som sagt blir krångligare för mig att ha Wilmer. Ja, jag kan ta en buss dit och tillbaka för att hämta och lämna honom, men då måste man tänka på hur lång tid det tar att fara dit och tillbaka, hur dom bussarna går samt hur mycket pengar jag måste lägga undan för att ha råd med att åka dom bussresorna, så man måste som planera på ett helt annat sätt. Ibland kan dock pappa skjutsa, men det har jag ju mindre kontroll över att planera eftersom att han jobbar och har sina planer och rutiner att hålla sig efter också. Men detta är dock ett mindre problem för mig än vad flytten var, måste bara komma på hur man ska planera så kommer det här att lösa sig.
Den sista grejen som påverkar mig just nu, och som alltid har påverkat mig men som eskalerats lite på grund av det jag skrivit här är stress. Stress över att aldrig kunna hitta ett jobb, att inte ha en stadig inkomst. Jag har skrivit så otroligt många olika CV'n och personliga brev som jag har lämnat in på alla möjliga olika ställen men det har fortfarande inte hänt något. Och varför min stress just nu har blivit värre är för att om jag hade fått ett jobb så hade jag iallafall tillslut haft råd med att fixa ett körkort, haft råd att fixa en bil och hade då löst allt det som stressat upp mig i det som jag skrivit hittills. Ska förklara vad jag menar, men då måste jag backa lite. Lägenheten som jag nu har fick jag via en öppenvård som heter ''Aleris, Målet''. Har haft kontrakt med dom i ungefär 1år nu och dom har hjälpt mig så otroligt mycket, bland annat ekonomiskt. Så dom betalar alltså min hyra just nu. Men då jag nu har flyttat till en lägenhet med ett övergångskontrakt så kommer det kontraktet jag har med dom snart att gå ut vilket kommer leda till att jag måste betala hyran själv. Jag visste alltid att det här skulle hända, men hade ändå hoppats på att jag vid de laget skulle ha en egen inkomst, en stabil inkomst. Jag vet att bara för att jag sen inte har dom längre så kommer jag inte bli helt körd, och det kan vara så att jag bara är nervös inför att ''stå på egna ben'' för första gången och att de är de som är läskigt vilket då i sin tur stressar upp mig, det återstår att se. Men det var lite sammanfattat om just den biten. Jag förklarade varför jag tyckte att det var tråkigt att Wilmer flyttade, att det blir krångligare för mig att ha honom just på grund av avståndet vi nu har. Men hade jag haft ett jobb så hade jag haft mer pengar och en mer stabil inkomst än vad jag nu har så då hade pengar för bussresor inte varit ett problem alls, samtidigt som jag iallafall tids nog hade haft råd med att ta körkort och hade då kunnat låna pappas bil för att hämta honom om jag inte än har råd med en egen bil, beror väll isåfall på vad det är för jobb jag då skulle ha. Men visst förstår du vad jag menar då du läser vad jag skriver? Visst, du kommer inte kunna förstå exakt till 100% men så länge ni förstår poängen jag försöker förmedla här. Det är massvis med saker som händer som bidrar med stress, och stress gör mig förvirrad, och förvirring ger mig lite panik då jag helt plötsligt tappar grepp om lite allt möjligt.
Men, tänkte försöka avrunda det här nu. Håller på att bli sjuk så allt fokus av att skriva och läsa igenom det jag skriver ger mig lite huvudvärk. Men nu känns det iallafall mycket bättre efter att jag har skrivit allt det här, inser nu igen hur viktigt det är för mig att skriva av mig så ska verkligen försöka bli bättre på att uppdatera. Har som sagt några fler ämnen att skriva ner så jag ska se till att jag tar mig tiden att sätta mig ner och göra det.
Till next time!
Max
bra skrivet Max, det kommer att ordna sig/ Kram
SvaraRadera