Nu är det rätt längesedan, men för ett tag sedan så gick jag med i en Facebook-grupp som heter ''Vuxna med ADHD'' för att hela mitt liv ungefär så har jag på grund av min ADHD känt mig lite utanför, lite som en outcast mycket på grund utav min diagnos, så jag tyckte att det hade varit skönt att omringa sig lite bland folk som är som en själv! Men jag har lite jag känner att jag måste säga, så detta inlägg är riktat mot er i den här gruppen. Innan jag går in på något dock så vill jag bara börja med att säga att jag varken vill eller försöker trigga någon med detta inlägg, så förlåt i förväg ifall att jag trycker på dina knappar, men detta är mina åsikter. Vill också säga att jag vet, TRO MIG jag vet hur svårt det kan vara. Jag vet hur folk kan se ner på oss, jag vet vilka utmaningar och hinder som förekommer oss. Hänger du/ni med? Jag vill försöka ''överförklara'' mig själv så att det inte kommer några missförstånd eller så. Alright, då börjar jag. Detta är min historia.
-
Jag har alltid vetat att jag varit annorlunda jämfört med dom andra barnen, men innan jag fick min diagnos på papper så var det alltid ett frågetecken. Jag började känna mig som en ''outcast''. Sedan, tror att jag gick i 4an eller 5an, alltså 10-11år gammal så fick jag ett samtal vid middagstid från en klasskompis jag var väldigt nära vän med. Hon berättade att hon hade fått en Asperger diagnos och ville berätta för mig, bad mig hålla det hemligt men hon behövde berätta det för någon. Detta för mig öppnade nya tankebanor. Vi gick på en helt ''normal'' skola vilket fick mig att tänka, ''Vi har gått på den här skolan i 5år, ingen har misstänkt något om henne, och jag har alltid varit annorlunda, borde det inte finnas en chans att jag då också har nånting? Något alls?'' Så jag tog upp det här med min mamma, och hon höll med om att ''Jo, visst. Klart det är en möjlighet!'' Jag blev inskriven på BUP rätt tidigt. Tror jag var kanske 7 eller 8år gammal då jag först hamnade där på grund av att det var rätt mycket tjafs där hemma, tjafs i skolan och så vidare. Så eftersom att jag redan hade kontakt där så tog vi upp att jag ville utreda mig för ADHD. Utredningen började, varade rätt så jävla länge vilket var fruktansvärt frustrerande men hade i bakhuvudet att jag kanske äntligen skulle få svar på varför jag är som jag är. Så det hjälpte mig hålla motivationen. Till sist så fick vi reda på att ''Jo för fan, Max har ADHD''. Men något som också hände var att psykologerna och alla andra där emellan sa att jag även hade en lindrig utvecklingsstörning och spår av Asperger. Mina föräldrar tyckte först att detta kändes konstigt då jag är normalbegåvad och inte alls har ''verkat utvecklingsstörd'' hittills, utan jag var bara lite... Lite extra. Dom på BUP sa då att vi skulle börja tänka på särskola för mig då jag går ut mellanstadiet för att börja på högstadiet. Jag fick reda på detta och började protestera som fan men mina föräldrar kände att eftersom att dom på BUP ändå är proffs i såna här saker så litade dom på dom, och jag gick ut 6an tillslut och efter sommarlovet så började jag på en särskola här i Umeå i ett område som heter Ålidhem. Kommer aldrig glömma första dagen där. Har aldrig i hela mitt liv känt mig så mycket som en outsider, för första gången i mitt liv så kände jag mig faktiskt normal med tanke på vad jag nu var omringad av! Detta slutade bara i att jag började ''rebella'' ytterligare, och detta har fortfarande ett spår i mig som jag försöker bli av med. Fortsätt läsa så kan jag förklara då. Nu har det gått kanske 5-6 månader och eftersom jag gick på särskola så gick jag på rehabilitering och snackade med en psykolog. Denna psykolog dock hörde av sig till mina föräldrar och sa att jag var en fruktansvärt intressant och intelligent snubbe och sa ''Är det okej om jag diagnostiserar han igen?'' till vilket mamma svarade ''VÄND UT OCH IN PÅ POJKEN!''. Och det gjorde hon. Varje dag av dom resterande dagarna av det skolåret så vände hon ut och in på mig och vi kom då fram till att ''Ja, Max har en väldigt seriös ADHD diagnos, och kanske har något spår av Asperger men är verkligen inte utvecklingsstörd!''. Så det slutade med att jag äntligen slutade på särskolan. Men nu har jag gått 1år på särskola vilket har gjort att jag hade hamnat bak som in i helvete i matten, svenskan och så vidare. Så nu måste jag gå om 7e klass på en ''normal'' skola. Men allt ''rebellande'' hade redan satt sina spår. Hade skapat vänner som ansågs vara bråkstakare. Alkohol, droger och nikotin kom in i mitt liv tidigt. Jag tog droger för första gången då jag var 13, drack alkohol för första gången då jag vart 14. Men då man är 13-14 år så tycker man inte att man är en bråkstakare, det gjorde iallafall inte jag. Utan jag var bara glad att jag ÄNTLIGEN hade hittat likasinnade människor som också hade blivit orättvist behandlad av systemet, antingen av diagnoser eller andra anledningar, och alla vänner jag då hade blev jag otroligt nära. iallafall 70% av dom var mina bästa vänner. Men mina föräldrar tyckte inte om detta, naturligtvis, är ju förälder själv i dagsläget så jag förstår varför dom var lite ''anti''. Farsan, förvirrad som aldrig förr. Visste inte alls hur man skulle hantera mig men jag klandrar inte honom. Det var en fruktansvärt svår period. Mamma, blev tungt deprimerad och började dricka mer än hon gjort förr. Men jag förstår henne också och jag klandrar henne verkligen inte för att som sagt, det var en jävligt svår period för oss alla. Till sist så blev det bara bråk och skit hemma, så jag rymde hemifrån en kväll, gick till socialtjänsten och sa ''Det här funkar inte, jag måste komma bort. Det är så mycket skit hemma, kan ni hjälpa mig?'' Nu är det året jag ska fylla 15 och jag hamnar i en jourfamilj i Ånäset, vilket är ungefär 8mil från min hemstad Umeå. När jag kom dit så tyckte jag att familjen jag hamnat hos var snälla, dom hade en son i min ålder så vi brukade sitta i vardagsrummet och titta på skräckfilmer. Men det gick inte så värst lång tid innan jag fick hemlängtan, hade insett vad jag gjort mot mig och min familj så nu ville jag hem igen. Krama om mamma, förlåta pappa, sätta mig ner med syrran och förklara allt från mitt perspektiv i lugn och ro. Men detta gick inte, socialtjänsten hade precis börjat med mig. Så jag rymde därifrån också. Jag gick längs motorvägen mot Umeå igen med tummen i vädret i hopp om att någon skulle plocka upp mig. Jag gick ungefär 1-2 kilometer tills jag kunde lifta med någon. När jag hoppade in i bilen så bjöd dom mig på pizza och cigaretter och var riktigt trevliga hela vägen, det är något jag aldrig heller kommer att glömma. Men jag hann vara ungefär 1 timma i Umeå innan jag fick polisskjuts tillbaks till Ånäset. Men socialtjänsten såg rymmandet som ett problem och började tänka om lite om vad som skulle hända med mig. Det gick någon dag, sen kom det någon från socialtjänsten och plockade upp mig som jag klickade riktigt bra med. Jag hängde med henne en hel dag i väntan på att få veta vad socialtjänsten skulle göra med mig och jag började känna hopp för att jag fick höra att det var 50/50 om jag skulle få åka hem igen eller hamna någon annanstans. Till sist så ringde dom och berättade att jag skulle på ett behandlingshem i Bjurholm, vilket är ungefär 6mil från Umeå, 5 dagar innan jag skulle fylla 15. Första natten där var det värsta, jag ringde mamma och sa förlåt och att jag ville hem igen. Mamma började gråta och vi hade ett långt och väldigt behövligt samtal. Till sist så lugnade jag ner mig, hade fortfarande svårt att sova den natten och dom kommande nätterna men när vanan hade satt sig så började jag trivas allt mer och detta familjeliknande behandlingshem blev en ny familj. Jag är för evigt tacksam för att jag hamnade där då jag hade vänner på andra behandlingshem som inte alls var lika bra. Jag har fortfarande kontakt med dessa människor som var personal där, dom jag kallar ''fostermamma'' och ''fosterpappa''. Mitt liv började bli lite ljusare, nu ska jag flytta ut därifrån. Fast forward ett tag. Jag har fått en soclägenhet och återigen så mår jag fruktansvärt dåligt. Hade ingen ADHD medicin så, återigen började jag självmedicinera. Jag har nu hamnat ännu djupare ner i droger och alkohol än någonsin förut. Till sist så brydde jag mig inte. En kompis gick förbi min balkong och jag frågade om hon hade nått att röka, men hon hade bara benzo och jag sa ''Kommer att jag må bra?'' till vilket hon sa ''Tveklöst!'' Jag välkomnade henne in till min lägenhet, hade riktigt roligt i några timmar och helt plötsligt så är det helt svart. Jag vaknar upp mitt i natten på MAVA avdelningen på Norrlands Universitetssjukhus där jag fick det förklarat att jag överdoserat och mitt hjärta hade stannat i ungefär 3 minuter.
-
Nu är det en hel del som hänt efter det här också, men var tvungen att bryta där för att det började bli lite tungt att skriva ner detta. Jag var ungefär 19 då jag fick min överdos. Är 23 år nu. Men det jag försöker komma till är att allt det här som du har läst nu har hänt för att allt började med att jag fick fel diagnos i mellanstadiet. Och jag fick fel diagnos för att mina lärare inte förstod sig på mig, på grund utav min ADHD. Så jag vet hur det kan vara. Men det var något som min mamma sa till mig då jag var yngre som hjälpt mig se något slags positivt i allt, något jag vet att vi diskuterat i gruppen. Superkrafter. Om du är en av dom som tycker att säga att ADHD är en superkraft är helt åt helvete så vill jag att du ska veta att jag förstår dig. Innan jag såg det positiva med ADHD så blev jag arg på mamma när hon sa det. Allt det jag förklarat i detta inlägg har gjort det fruktansvärt svårt för mig att se på ADHD som nånting bra, men om man lägger upp det dåliga i en hög, och det positiva i en hög så blir det enklare att förstå en då man säger så. Det är inte förns nu, ungefär ett halvår sedan som jag på riktigt börjat få hjälp med min ADHD. Och med den hjälpen så har MIN ADHD allt mer och mer blivit en superkraft- för MIG. Och nu, trots allt helvete jag gått igenom så ska du veta att jag mår faktiskt bra nu, mitt liv fungerar någorlunda. Men jag vill att du som läser detta att du kommer ihåg det jag skrivit dom gånger som du känner att din diagnos ställer till det för dig, då du känner ''helvete, varför skulle just JAG få ADHD?''. Kom då ihåg det jag skrivit, och kom sedan ihåg att det har ordnat sig för mig. För det betyder då att det kommer att bli bra för dig, det kommer att bli lättare, du är inte ensam! Du är perfekt precis som du är för att det finns ingen som du. Så fortsätt att vara precis som du är. Vi är alla enade i denna perfekta imperfekta ''superkraft''.
-
Jag har alltid vetat att jag varit annorlunda jämfört med dom andra barnen, men innan jag fick min diagnos på papper så var det alltid ett frågetecken. Jag började känna mig som en ''outcast''. Sedan, tror att jag gick i 4an eller 5an, alltså 10-11år gammal så fick jag ett samtal vid middagstid från en klasskompis jag var väldigt nära vän med. Hon berättade att hon hade fått en Asperger diagnos och ville berätta för mig, bad mig hålla det hemligt men hon behövde berätta det för någon. Detta för mig öppnade nya tankebanor. Vi gick på en helt ''normal'' skola vilket fick mig att tänka, ''Vi har gått på den här skolan i 5år, ingen har misstänkt något om henne, och jag har alltid varit annorlunda, borde det inte finnas en chans att jag då också har nånting? Något alls?'' Så jag tog upp det här med min mamma, och hon höll med om att ''Jo, visst. Klart det är en möjlighet!'' Jag blev inskriven på BUP rätt tidigt. Tror jag var kanske 7 eller 8år gammal då jag först hamnade där på grund av att det var rätt mycket tjafs där hemma, tjafs i skolan och så vidare. Så eftersom att jag redan hade kontakt där så tog vi upp att jag ville utreda mig för ADHD. Utredningen började, varade rätt så jävla länge vilket var fruktansvärt frustrerande men hade i bakhuvudet att jag kanske äntligen skulle få svar på varför jag är som jag är. Så det hjälpte mig hålla motivationen. Till sist så fick vi reda på att ''Jo för fan, Max har ADHD''. Men något som också hände var att psykologerna och alla andra där emellan sa att jag även hade en lindrig utvecklingsstörning och spår av Asperger. Mina föräldrar tyckte först att detta kändes konstigt då jag är normalbegåvad och inte alls har ''verkat utvecklingsstörd'' hittills, utan jag var bara lite... Lite extra. Dom på BUP sa då att vi skulle börja tänka på särskola för mig då jag går ut mellanstadiet för att börja på högstadiet. Jag fick reda på detta och började protestera som fan men mina föräldrar kände att eftersom att dom på BUP ändå är proffs i såna här saker så litade dom på dom, och jag gick ut 6an tillslut och efter sommarlovet så började jag på en särskola här i Umeå i ett område som heter Ålidhem. Kommer aldrig glömma första dagen där. Har aldrig i hela mitt liv känt mig så mycket som en outsider, för första gången i mitt liv så kände jag mig faktiskt normal med tanke på vad jag nu var omringad av! Detta slutade bara i att jag började ''rebella'' ytterligare, och detta har fortfarande ett spår i mig som jag försöker bli av med. Fortsätt läsa så kan jag förklara då. Nu har det gått kanske 5-6 månader och eftersom jag gick på särskola så gick jag på rehabilitering och snackade med en psykolog. Denna psykolog dock hörde av sig till mina föräldrar och sa att jag var en fruktansvärt intressant och intelligent snubbe och sa ''Är det okej om jag diagnostiserar han igen?'' till vilket mamma svarade ''VÄND UT OCH IN PÅ POJKEN!''. Och det gjorde hon. Varje dag av dom resterande dagarna av det skolåret så vände hon ut och in på mig och vi kom då fram till att ''Ja, Max har en väldigt seriös ADHD diagnos, och kanske har något spår av Asperger men är verkligen inte utvecklingsstörd!''. Så det slutade med att jag äntligen slutade på särskolan. Men nu har jag gått 1år på särskola vilket har gjort att jag hade hamnat bak som in i helvete i matten, svenskan och så vidare. Så nu måste jag gå om 7e klass på en ''normal'' skola. Men allt ''rebellande'' hade redan satt sina spår. Hade skapat vänner som ansågs vara bråkstakare. Alkohol, droger och nikotin kom in i mitt liv tidigt. Jag tog droger för första gången då jag var 13, drack alkohol för första gången då jag vart 14. Men då man är 13-14 år så tycker man inte att man är en bråkstakare, det gjorde iallafall inte jag. Utan jag var bara glad att jag ÄNTLIGEN hade hittat likasinnade människor som också hade blivit orättvist behandlad av systemet, antingen av diagnoser eller andra anledningar, och alla vänner jag då hade blev jag otroligt nära. iallafall 70% av dom var mina bästa vänner. Men mina föräldrar tyckte inte om detta, naturligtvis, är ju förälder själv i dagsläget så jag förstår varför dom var lite ''anti''. Farsan, förvirrad som aldrig förr. Visste inte alls hur man skulle hantera mig men jag klandrar inte honom. Det var en fruktansvärt svår period. Mamma, blev tungt deprimerad och började dricka mer än hon gjort förr. Men jag förstår henne också och jag klandrar henne verkligen inte för att som sagt, det var en jävligt svår period för oss alla. Till sist så blev det bara bråk och skit hemma, så jag rymde hemifrån en kväll, gick till socialtjänsten och sa ''Det här funkar inte, jag måste komma bort. Det är så mycket skit hemma, kan ni hjälpa mig?'' Nu är det året jag ska fylla 15 och jag hamnar i en jourfamilj i Ånäset, vilket är ungefär 8mil från min hemstad Umeå. När jag kom dit så tyckte jag att familjen jag hamnat hos var snälla, dom hade en son i min ålder så vi brukade sitta i vardagsrummet och titta på skräckfilmer. Men det gick inte så värst lång tid innan jag fick hemlängtan, hade insett vad jag gjort mot mig och min familj så nu ville jag hem igen. Krama om mamma, förlåta pappa, sätta mig ner med syrran och förklara allt från mitt perspektiv i lugn och ro. Men detta gick inte, socialtjänsten hade precis börjat med mig. Så jag rymde därifrån också. Jag gick längs motorvägen mot Umeå igen med tummen i vädret i hopp om att någon skulle plocka upp mig. Jag gick ungefär 1-2 kilometer tills jag kunde lifta med någon. När jag hoppade in i bilen så bjöd dom mig på pizza och cigaretter och var riktigt trevliga hela vägen, det är något jag aldrig heller kommer att glömma. Men jag hann vara ungefär 1 timma i Umeå innan jag fick polisskjuts tillbaks till Ånäset. Men socialtjänsten såg rymmandet som ett problem och började tänka om lite om vad som skulle hända med mig. Det gick någon dag, sen kom det någon från socialtjänsten och plockade upp mig som jag klickade riktigt bra med. Jag hängde med henne en hel dag i väntan på att få veta vad socialtjänsten skulle göra med mig och jag började känna hopp för att jag fick höra att det var 50/50 om jag skulle få åka hem igen eller hamna någon annanstans. Till sist så ringde dom och berättade att jag skulle på ett behandlingshem i Bjurholm, vilket är ungefär 6mil från Umeå, 5 dagar innan jag skulle fylla 15. Första natten där var det värsta, jag ringde mamma och sa förlåt och att jag ville hem igen. Mamma började gråta och vi hade ett långt och väldigt behövligt samtal. Till sist så lugnade jag ner mig, hade fortfarande svårt att sova den natten och dom kommande nätterna men när vanan hade satt sig så började jag trivas allt mer och detta familjeliknande behandlingshem blev en ny familj. Jag är för evigt tacksam för att jag hamnade där då jag hade vänner på andra behandlingshem som inte alls var lika bra. Jag har fortfarande kontakt med dessa människor som var personal där, dom jag kallar ''fostermamma'' och ''fosterpappa''. Mitt liv började bli lite ljusare, nu ska jag flytta ut därifrån. Fast forward ett tag. Jag har fått en soclägenhet och återigen så mår jag fruktansvärt dåligt. Hade ingen ADHD medicin så, återigen började jag självmedicinera. Jag har nu hamnat ännu djupare ner i droger och alkohol än någonsin förut. Till sist så brydde jag mig inte. En kompis gick förbi min balkong och jag frågade om hon hade nått att röka, men hon hade bara benzo och jag sa ''Kommer att jag må bra?'' till vilket hon sa ''Tveklöst!'' Jag välkomnade henne in till min lägenhet, hade riktigt roligt i några timmar och helt plötsligt så är det helt svart. Jag vaknar upp mitt i natten på MAVA avdelningen på Norrlands Universitetssjukhus där jag fick det förklarat att jag överdoserat och mitt hjärta hade stannat i ungefär 3 minuter.
-
Nu är det en hel del som hänt efter det här också, men var tvungen att bryta där för att det började bli lite tungt att skriva ner detta. Jag var ungefär 19 då jag fick min överdos. Är 23 år nu. Men det jag försöker komma till är att allt det här som du har läst nu har hänt för att allt började med att jag fick fel diagnos i mellanstadiet. Och jag fick fel diagnos för att mina lärare inte förstod sig på mig, på grund utav min ADHD. Så jag vet hur det kan vara. Men det var något som min mamma sa till mig då jag var yngre som hjälpt mig se något slags positivt i allt, något jag vet att vi diskuterat i gruppen. Superkrafter. Om du är en av dom som tycker att säga att ADHD är en superkraft är helt åt helvete så vill jag att du ska veta att jag förstår dig. Innan jag såg det positiva med ADHD så blev jag arg på mamma när hon sa det. Allt det jag förklarat i detta inlägg har gjort det fruktansvärt svårt för mig att se på ADHD som nånting bra, men om man lägger upp det dåliga i en hög, och det positiva i en hög så blir det enklare att förstå en då man säger så. Det är inte förns nu, ungefär ett halvår sedan som jag på riktigt börjat få hjälp med min ADHD. Och med den hjälpen så har MIN ADHD allt mer och mer blivit en superkraft- för MIG. Och nu, trots allt helvete jag gått igenom så ska du veta att jag mår faktiskt bra nu, mitt liv fungerar någorlunda. Men jag vill att du som läser detta att du kommer ihåg det jag skrivit dom gånger som du känner att din diagnos ställer till det för dig, då du känner ''helvete, varför skulle just JAG få ADHD?''. Kom då ihåg det jag skrivit, och kom sedan ihåg att det har ordnat sig för mig. För det betyder då att det kommer att bli bra för dig, det kommer att bli lättare, du är inte ensam! Du är perfekt precis som du är för att det finns ingen som du. Så fortsätt att vara precis som du är. Vi är alla enade i denna perfekta imperfekta ''superkraft''.
Kommentarer
Skicka en kommentar