Onsdag.

Jag har aldrig varit så besviken på mig själv som jag har varit idag. Jag har aldrig känt mig så patetisk så som jag har känt mig idag, som jag just nu fortfarande gör. Idag är en sån där dag då man tänker ''Fan, ett återfall hade ju inte varit så pjåkigt ändå'', men så klart så har jag inte tagit ett återfall så dont be alarmed. Men idag så skulle jag egentligen ha träffat min mormor och morfar som har kommit från Uppsala på stan för att käka middag. Min mamma, syster, Wilmer och jag etc skulle ha varit där. Alla var där, förutom jag. Jag var inte där för att jag låg hemma och sov. Kollade på klockan då jag vaknade och klockan var ungefär 18:30 och exakt där och då, där kunde jag verkligen känna hur skammen föll över mig som om det var någon slags ''Ice bucket challange''. Min mormor ringde mig dock senare då jag precis hade fått i mig lite kaffe och vi kom överens om att dom skulle komma och hälsa på mig här i min lägenhet imorgon istället. Men det är inte riktigt det som stör mig, dom vet hur problematiskt det har varit med min sömn, det som stör mig med allt det här är att när dom hämtade Wilmer så tvingades dom förklara att pappa inte kan komma för att pappa sover. Wilmer är snart 3år gammal och han har aldrig, så vitt jag kan komma ihåg aldrig haft problem med sin sömn alls, så han förstår säkert inte varför pappa inte kunde komma pga hans sömn, does this make sense? Jag ska dock träffa Wilmer imorgon. Ska vara vaken inatt och gå hem till Andréa tidigt på morgonen för att gå med Wilmer till dagis. Men det förändrar inte vad som hände och inte hände igår! Jag har aldrig känt mig så misslyckad som förälder som jag gjorde då jag vaknade igår. Till och med då jag var fast i missbruk så fanns jag ändå där för Wilmer, gick och hämtade från dagis, gjorde middag, lekte med honom, la han i säng och läste nån bok eller så. Men nu helt plötsligt så är jag helt oförmögen till att vara en pappa, bara för att jag inte riktigt kan sova. Jag överreagerar säkert lite, men det är så här detta får mig att känna. Detta för mig är ett riktigt jävla allvarligt problem! Jag vill tycka att jag är en bra förälder, för att när jag är med honom så skulle jag vilja påstå att jag gör ett bra jobb, men då måste man ju också finnas där. I filmer etc då folk har frågat vad det betyder att vara en pappa så får dom ofta svaret ''Just show up, be there''. Och igår så kom jag inte. Och det ser jag som ett misslyckande. Dock antar jag att man kan ta gårdagen och hur det får mig att känna som en ''läxa'', så att man lättare kan klura ut hur man kan undvika sånt här bäst i framtiden, men jag har ännu inte kommit fram till något som skulle kunna underlätta såna här saker, I guess I'll just have to keep thinking. Måste dock erkänna att jag velade lite på om jag skulle blogga om det här eller inte, nog för att jag inte direkt bryr mig helt om vad folk tycker om mig men när Wilmer är inblandad så vill jag vara lite försiktig. För att som sagt så anser jag mig vara en bra pappa, och kanske för att detta tynger mig så hårt så kanske det bekräftar det lite, jag vet inte, det får du avgöra. Om du nu inte tycker att det gör det så ska du iallafall veta att detta sömnproblem jag har är något som jag, min pappa, mamma, mina läkare på psyk och min kontaktperson konstant tänker på. Detta är något som vi hela tiden varje dag försöker lösa. Men, jag beslöt mig till sist att skriva om detta för att jag påminde mig själv om varför jag ens började blogga i första början. För att det är en helt underbar plattform att ventilera på. Lite som en dagbok, fast öppen för alla. Ska sluta rabbla på nu iallafall, har sagt det jag behövde få sagt. Vet inte riktigt om du kan relatera till allt jag nu skrivit om ens något. Men om du kan det så får du jättegärna höra av dig till mig på något sätt så kanske vi kan laborera lite i detta tillsammans, försöka hjälpa varandra lite. Om inte så är det okej också, du gör vad som känns bäst!

Till' next time.
Max