Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg, var drygt 3år sedan jag uppdaterade här sist och det är så fruktansvärt mycket som har hänt sen dess. Känns ganska uppenbart att meddela att det har varit en hel del bollar i luften, och en hel del droger som intagits. Gick igenom och kollade lite snabbt på mina inlägg innan jag nu satte mig ner och började skriva och fick en hel del blandade känslor, men kommer ändå fram till väldigt positiva saker. Jag kan själv tycka att jag har mognat en hel del på dom här 3åren. Nog för att jag har en relativt lång väg att gå fortfarande men det är något som har hänt med mig. Känner mig mer tacksam, optimistisk och ödmjuk. Men, kan omöjligt börja rabbla upp exakt allting som har hänt sedan jag uppdaterade här senast så tror jag börjar med vad jag tycker var det mest definitiva i vad som omvandlat mitt tankesätt lite.
Förra året så for jag iväg på ytterligare ett behandlingshem nere i Småland. Det var ett 12-stegsprogram, dom inriktade sig på personer som hade neurologiska diagnoser som t.ex ADHD, så trots att det var ett
12-stegsprogram så fanns det tillgång till gym, man fick ha vissa mediciner och lektionerna var inte lika långa som dom brukar kunna vara på ett sådant behandlingshem. Personalen var helt underbara, många av dom som jobbade där var själv ''beroende'', som vi brukar kalla oss, vilket bidrog till en mera avslappnad känsla av tillhörighet då dom verkligen förstår hur det är att leva som missbrukare och/eller kriminell. Och trots att jag varit på flera behandlingar förut, som ni vet, så fick jag för första gången verkligen se mig själv i spegeln på ett nästan obehagligt ''naket'' sätt. Och det är en av anledningarna som har gjort att jag nu känner mig lite mera tacksam och ödmjuk. Om du har varit på ett 12-stegshem förut så vet du att det kan vara ganska mycket mera intensivt än ett KBT-hem. Men vem fan har sagt att livet ska vara lätt? Och hade missbruk varit en enkel sjukdom att behandla så hade man säkert inte behövt behandlingshem, åtminstone kanske inte 12-steg! Något annat jag är tacksam för är dom kontakter jag bildade där. Kompisarna jag fick och visdomarna jag fått till mig av både personal och klienter. Jag var där från början på Februari 2023 och skrevs ut i början på Juli. Dock så var jag nära på att skriva ut mig själv efter bara en månads vistelse där, den post-akuta abstinensen slog mig som en tegelvägg så jag satte mig ner med min kontaktperson och sa bestämt att jag ville hem, hon kunde inte övertala mig till att stanna kvar. Men jag hade heller inga pengar just då, hade precis köpt mitt snus och diverse hygienartiklar som man kan tänkas behöva. Min kontaktperson frågade då tillslut ''Hur tänkte du betala för din biljett då?'' till vilket jag svarade ''men de får ju du fixa!'', lite kaxigt sådär. Men hon skrattade bara lite lätt och sa bestämt nej, ''jag tänker ju inte betala för att du ska kunna fara och knarka!''. Så jag satt en stund till, funderade lite men yttrade tillslut ''ahapp..'' och insåg då att jag var fast där. Och nog för att den spontana känslan just då var irritation, ilska och lite hopplöshet så var det nog den första gången jag verkligen kapitulerade för mitt beroende. Men efter ett tag så blev jag, som jag tidigare nu nämt, tacksam. För att jag kände på något sätt att jag hade ''förlorat'' mot min sjukdom, och tacksamheten kom då jag insåg att jag var fast i en trygg miljö där jag verkligen kunde vräka ur mig all skit jag då hade låtit mig själv bygga upp som motiverade varför jag ville därifrån, för det var då min behandling började på riktigt! Så jag valde att verkligen satsa på min behandling och mig själv. Fick tillbaka en grym träningsrutin och moral, gjorde alla uppgifter till punkt och pricka och tog inte en enda permission förens efter 3 månader.
Efter behandlingen så utslussades jag till ett stödboende i Hörnefors, Ankarholmen heter det. Har varit där många gånger förut också, och inte bara för att det är ''soft'' att bo där, men personalen där är också helt underbara på samma sätt som behandlingshemmet jag var på fjol var, så om du själv känner att du behöver hjälp med ditt missbruk, prata med din socialsekreterare om ''Ankarholmen''.
Men sen trots allt de bra jag nu skrivit om behandlingshem eller stödboenden så tog jag likförbannat ett återfall, vilket tillslut ledde till att jag var tvungen att fara tillbaka till Hörnefors. Fick rannsaka mig själv ordentligt återigen och felsöka exakt vad det var som gjorde att jag återigen hamnade där, och kom fram till att det var rädsla. Rädsla för att kliva ur min komfortzon av destruktivitet för att bygga ett hälsosamt och kärleksfullt liv. Nu kanske det låter konstigt, men jag har levt i missbruk nu i 15år och även en destruktiv trygghet är ändå på något sätt just det, en trygghet. Ligger väll i självkänslan också såklart, att jag inte tycker att jag förtjänar ett hälsosamt liv. Eller så är det något vi nämner ganska ofta i den här världen- rättfärdigande. Men jag jobbar på det, kommer jag få göra hela livet som alla andra beroendepersoner. Men vilket som så känner jag tacksamhet, är så sjukt tacksam för min familj som hela tiden trots alla motgångar har stöttat mig hela tiden, olika personal som valt att tro på mig trots att dom kanske inte känner mig till 100%, men trots det så kände jag på något sätt att dom såg något inom mig som jag nu själv också känner.
Lyckligtvis nu dock så kan jag på ett ödmjukt sätt säga att jag inte känner mig lika rädd, utan känner mera att saker och ting kommer att ordna sig då det som en gång var rädsla har omvandlats mera till att livet känns mera spännande och roligt! Jag har träffat en tjej, en helt underbar, genuin och vacker kvinna som nu dessutom är min sambo. Har flyttat in i hennes lägenhet på Haga och vi håller just nu på att snickra och meka lite med vår balkong. Sofia heter hon, hon är lite äldre än mig, lite visare vilket är något jag tror är otroligt nyttigt för mig då jag verkligen känner att hon visar mig vad kärlek verkligen är för något. Må låta klyschigt men jag känner mig ''hög'' på kärlek, och har ''peakat'' på den känslan sedan vi träffades första gången. Så jag har mycket kärlek i mitt liv just nu, inte minst från min fina son som nu, tro det eller ej blir 8 om drygt 3v. Han har börjat spela volleyboll, har fått vara med på några kupper där jag har agerat som en halvdryg förälder med min kamera och dokumenterat så mycket jag bara kunnat! Även Sofia har fått träffa honom också, dock så introducerade jag henne som en vän och inte flickvän. Har varit väldigt försiktig med just den detaljen men tror det börjar bli dags snart!
Måste dock börja avrunda nu, jag och min fantastiska sambo ska iväg på lite ärenden och så medans solen fortfarande är uppe! Men det känns otroligt skönt att kunna skriva här igen, vet att jag försvinner ibland men jag kommer alltid att komma tillbaka!
Till next time
Max
Kommentarer
Skicka en kommentar